__________________________________________________________________________________________

De senaste dagarna hade jag varit fullt upptagen med att försöka prata med Anne igen.

Resultatet var inte så lyckat som jag hoppades. Jag hade ringt närmare 150 gånger och hon hade inte svarat en endaste gång. 

Killarna hade sagt till mig flera gånger att bara gå vidare, men så envis som jag är så skulle jag verkligen inte ge upp nu.

 

Med tunga steg släpade jag mig själv uppför trappan och sedan vidare in på mitt och Jessies sovrum.

Jag och Jessie hade knappt pratat de senaste dagarna.

Jag hade inte hunnit tänka på det för att jag varit så upptagen med att få tag på Anne.

Jag slängde mig på sängen med en duns som snabbt tonade ut i tystanden i rummet. Något hårt träffade mig i ryggen och jag hoppade upp från sängen med ett ryck.

Jag gned varsamt min ömma rygg med ena handen medans jag lyfte madrassen med den andra. 

En bok klädd i ljust rosa papper tonade fram sig och jag greppade tag i den och drog ut den från madrassen.

Försiktigt öppnade jag den och ord skrivna med olika färgade pennor dansade över den slitna sidan ur boken.

Efter en närmare titt slog det mig att det var Jessies dagbok. Tveksamt vände jag blad.

Detta kändes så fel men jag kunde inte hejda min nyfikenhet.

Nästa sida var prydd med rosa färg på pennan. Hjärtan var ritade över hela uppslaget. Jag log för mig själv efter första meningen. 

 

''Dear diary.

Jag skrattade och bläddrade till den senaste sidan hon skrivit. Denna gång var den skriven med svart färg på pennan. Mitt léende försvann direkt efter första meningen hon skrivit.

 

''Niall can go and screw himself! He never even cares about me anymore.

Och jag antar att det var det som fick mig att inse vad jag egentligen gjort.

Jag hade helt glömt bort Jessie och helt enkelt knuffat ut henne ur mitt liv.

 

Efter en lång pratstund med Liam över en kopp te sprang jag uppför trappan och in i mitt och Nialls sovrum. Niall satt lutad mot sängen på golvet med min dagbok i sina händer. Jag knöt nävarna och borrade in naglarna i handflatan.

 

Sa jag medans jag försökte sänka min röst till en normal samtalston.

 

 

Sa han bedjande men jag skakade besviket på huvudet.

 

- What is it then? Because in my opinion it looks like you're reading my diary.

Jag gick fram och ryckte den ur händerna på honom och han tittade sorgset på mig med sin mun halvt öppen.

 - Are you just going to sit there and look all upset and stuff?

Sa jag kaxigt även fast det värkte längst in i mitt hjärta att se honom så upprörd. Men jag skulle inte ge mig nu.

Han läste min dagbok, mina djupaste tankar. Det var han som skulle ge sig!

 

- I didn't mean it.

Sa han ynkligt och jag satte armarna i kors över bröstet. Var det allt?

Han hade inte pratat med mig på flera dagar och nu läst min dagbok, och allt jag fick var ett ynkligt litet 'det var inte meningen'.

Jag behövde mer än det, en kärleksförklaring kanske, en kyss eller ett ynka litet förlåt?

 

-You're unbelieveable!

Skrek jag i hans ansikte och han ryggade förskräckt tillbaka.

Tårarna var inte långt borta nu och jag tror Niall såg det. Han ställde sig tveksamt upp och drog in mig i en kram. Jag slappnade av en aning i hans grepp men hur mycket jag än ville möta hans läppar i en kyss och höra honom säga att allt skulle bli bra igen, så kunde jag inte.

Han sårade mig rejält och jag kunde inte låtsas som om inget hänt och bara gå vidare.

Detta fick inte hända igen.

Jag pressade mina handflator mot hans bröstkorg och knuffade honom ifrån mig. 

 

Skrek jag och han ryggade ännu en gång tillbaka.

 

- What do you mean?

Sa han upprört och jag tryckte fingertopparna in i hårbotten.

 

- We never talk anymore, and what the hell is the point of being in a relationship if you don't talk to eachother?

Hans ansiktsutryck sänktes rejält och det var som om hans mungipor åkte rutchkana nerför hans ansikte, för de var helt plötsligt i botten.

 

- Jessie.. Don't say that, we can handle this. Right?

 

Ett hoppfullt utryck uppenbarade sig i hans ansikte och jag sänkte blicken.

 

- No we can't, Niall. And I think the only right thing now is that we break up.

 

Jag väntade på en reaktion men han bara stod där utan några känslor alls. Han vände tvärt på sig och gick rakt ut genom dörren.

 

- Fine!

Skrek han innan han slängde igen dörren och lämnade mig där. 

Ensam.

___________________________________________________________________________________________

 

HEJSAN ALLIHOOOPA,DET VAR LÄNGESEN!

 

Haha,nejmen.

Förlåt att det tagit sådan tid, jag har haft dåligt med tid och har därmed inte hunnit uppdatera, förlåt..:(

Menmen, hoppas ni gillar detta kapitel!

Lättad av att jag fick låna Zayns telefon gick jag ut ur hans rum. Med lätta knapptryckningar letade jag snbbt upp Annes namn på kontaktlistan och tryckte snabbt på '' Ring upp '' knappen.

Tre toner gick innan jag kom fram.

 

- Hi Zayn !

Hon lät full av energi och sprudlande glad. Precis som hur jag kom ihåg henne ifrån Mullingar. 

Tanken fick mig att le. Det var konstigt hur denna tjej kunde få mig att le hur snabbt som helst. Mina tankar avbröts när ett högt harklande uppenbarade sig i telefonluren.

 

- Oh, sorry. But i'm not Zayn.

Sa jag försiktigt och väntade spänt på hennes svar och hoppades starkt på att hon inte skulle lägga på.

 

- Niall ?

Stammade hon fram och jag nickade men kom hastigt på att hon inte kunde se mig.

 

- Yeah, it's me.

 

Jag hörde hur hon suckade tungt.

 

- I'm sorry Niall, but I don't want to talk to you. You're making this alot harder than it should be.

 

Jag funderade på ett bra svar ett tag medans jag pillade stressat på resårbandet i mina mjukisbyxor.

 

- Making what harder ?

Sa jag till slut och slängde mig ner i soffan med en hård duns.

 

- This whole thing ! It's just messed up. I've been in love with you since the first time we met, and now when I finally take the chance to tell you you say that you have a girlfriend ! Don't you understand how hard this is for me ?

 

Hennes röst spräcktes på slutet och jag var säker på att hon börjat gråta. Sekunden efter började telefonen tuta som en signal för att hon lagt på. Om det inte hade varit Zayns telefon hade nu varit stunden för mobilen att flyga fritt in i väggen.

Jag fick en tjej att gråta, denna tjej var då min bästa vän, min bästa vän var olyckligt kär i mig.

Kunde något ens bli sämre ?

_________________________________________________________________________________________

 

Förlåt för äckligt kort kapitel + bildlöst igen :(

FÖÖÖÖRLÅT 

Jag log snabbt mot Harrys håll innan jag satte fart mot Eleanors hus. Jag och Harry hade löst det, nu var det dags för mig och El att lösa det också. 

Den lilla grusvägen blev bredare och gick över till en asfalterad väg. Vägen till El's hus kändes mycket längre än den brukade och jag suckade av lättnad när jag såg den höga lägenheten uppenbara sig bakom en kulle.

Jag började småjogga resten av vägen dit för att komma fram snabbare.

Jag tog ett fast grepp om handtaget på lägenhetsdörren och gick in. Mina händer skakade när jag gick in i hissen och tryckte på knappen.

Våning 7. 

Det kändes som evigheter innan hissen kommit fram och om hissdörrarna inte hade öppnats tillslut hade jag rivit av allt hår jag hade på huvudet.

Jag knackade på El's dörr som låg precis utanför hissen och inväntade att hon skulle komma och öppna.

Jag tittade mig om och insåg hur länge sedan det var jag var här sist. I ögonvån såg jag att dörren öppnades och vände mig snabbt om igen. Där var hon.

 

 

Jag satt ensam med Zayn inne på hans rum efter att de andra hade gått ner till köket för att vänta på Harry.

Vi hade inte sagt ett ord til varandra ännu, stämningen var ganska spänd mellan oss två fortfarande.

Jag behövde prata med Anne, och Zayn var den enda chansen att få göra det.

 

- Uhm, you haven't seen Perrie in a while.

Började jag försiktigt.

 

- We broke up.

 

Sa han stelt och känslolöst och jag gav mig själv en mental sprk mellan benen. Inte världens bästa början.

 

- Oh, sorry.

Han visade inga känslor alls och hans betéende oroade mig.

 

- You've got Anne's number right ?

Frågade jag försiktigt och han slängde en blick på mig.

 

- Yeah, why are you asking ?

Jag suckade och bet mig i läppen.

 

Han blev tyst en stund och jag tuggade hårt på min läpp. Jag hade börjat få blodsmak i munnen och det var inte den godaste smaken.

 

- Borrow my phone and call her.

 

Jag log tacksamt och tog emot hans mobil när han gav den till mig.

 

- What's your password ?

Han rodnade lätt och tittade ner i marken.

 

- Banana.

 

Jag skrattade och slog in lösenordet.

 

- Thanks man.

 

Hallååååååådäär ;)

Tänkte bara säga förlåt för att jag inte uppdaterat på jättelänge.

Men jag har skola och läxor så jag får väldigt lite tid till fanficen, uppdateringen kommer vara rätt usel ett tag, förlååååt :(

En sak till, jag älskar alla er som kommenterar och jag hoppas ni hänger kvar ändå, byyee xx